We’re Here for a Good Time

184010_10150252364386765_928812_n

Den sista gången jag skrev på den här sidan var den 15 maj 2016. Som du kan föreställa dig, har det skett en hel del under de senaste 1,5 åren, både bra och dåliga. Innan denna ”paus” var jag ganska aktivt med uppdateringar och fokuserat på mitt företag som personlig tränare. Därför vill jag skriva lite om vad som har hänt sedan dess, inte allt i det här inlägget, men lite i taget.

Efter mitt sista inlägg, i slutet av  maj 2016 tog jag en semester och besökt min far i Ungern i en vecka. Det var ett underbart besök. Innan jag flyttade till Sverige för nästan 10 år sedan hade jag inte mycket kontakt med honom under min uppväxt.  Så bortsett från skype-samtal, gjorde den udda veckan här och där majoriteten av vårt förhållande. Före det besöket hade det varit två år sedan jag var där eftersom jag hade så mycket fokus på företaget och livet i allmänhet kom i vägen. Nu, eftersom heinsight är 20/20 är jag väldigt tacksam, jag åkte.

Under min besök gjorde vi de typiska sakerna som jag latade mig och han skämtade bort mig med hemlagadmat och delade berättelser om de goda gamla dagarna. Vi har haft många timmar i träbastun han byggde för hand, och han lagade för mig alla mina favorit rätter. Eftersom det var tidigt på våren hjälpte jag honom att plantera några frön och växter inför den kommande säsongen. Han hade fantastiska gröna fingrar och en kunskap om växter mycket större än min egen.

En av mina käraste minnen av det besöket var att göra flädersaft. Vi gjorde en dag av det, han tog bilen till sin hemliga plats där han visste att det fanns blommor i blom. Vi tog vad vi behövde och lade dem i en vävt korg för att ta hem. Han visade mig hur man gör det, nämligen kokade vatten, sätter i rikliga mängder socker, sedan lägger man i blommorna, lite citron och citronsyra. När han slog upp saften i burkarna för senare konsumtion lyckades han spilla ca 2 liter över golvet. När jag hörde massa svordomar  sprang jag till köket och tänkte att han hade skadat sig. Nej! Haha … han var bara förbannad med sig själv och situationen. Jag erbjöd mig att hjälpa till med att rensa upp men blev tillsagt att lämna genast medan han mumlade och tog hand om röran. Golvet var kladdigt för resten av besoket.

Under besöket gjorde vi våra typiska rundor. Han bodde i ett landsbygdssamfund ungefär en timme från Budapest. Vi åkte till ett varmt bad som vi hade besökt vid många tillfällen tidigare. Vi gick till marknaden där han handlat åt mig gott om paprika och korv för att ta med hem. Plus när jag såg inlines när vi window shopped och minnas om hur mycket jag tyckte om att göra det i gymnasiet .. så köpte han de för mig. För att inte tala om dagliga kramar med min ”lillebror”, en 7 år gammal, Komondor som min far hade som vakthund och följeslagare.

Jag använde dåtid i skrivandet av detta inlägg, eftersom tyvärr skulle den här resan vara min sista av oss två ensamma där vi njöt av livets frukter. Såvitt jag vet var han i god hälsa.  Under sommaren, bara veckor efter det besöket fick jag reda på att han hade bukspottkörtelcancer och fick en uppskattning om sex månader kvar för att leva. Tyvärr blev det så. Under månaderna efter hade han två operationer, men det var för sent. I december 2016 gick han bort. Tiden medan han var sjuk och följde har varit en av de svåraste åren för mig. Vilket förklarar min frånvaro på denna sida.

Medan jag önskar att han fortfarande var här hos oss, kan jag inte fortsätta att leva i sorg. Jag känner att skrivandet av det här inlägget ger mig möjlighet att lyfta upp en tyngd från axlarna och fortsätta fredligt. Hans sista ord till mig var ”vara lycklig”. Vid den tiden såg jag inte lycka på min radar och det har tagit mig ett tag att plocka upp bitarna. Men jag vet i mitt hjärta att han vill att jag ska fortsätta med mitt liv och hedra honom genom att leva mitt. Trotts allt; We’re here for a good time, not a long time.

I kärleksfullt minne av Gabor Piros.

FacebookTwitterGoogle+